Betyg 3 av 5

Fido är alltså en zombiekomedi som utspelar sig på 50-talet efter det stora zombiekriget som det stora företaget Zomcon gick vinnande ur. Zomcon gjorde sig dessutom en rejäl hacka på de "halsband" man sätter på zombiesarna så att de blir snälla och glömmer att de egentligen bara vill äta människokött. Tack vare dessa halsband kan man ha zombiesarna som slavar både i hushållet (dammsuga, klippa gräs) och i samhället (dela ut tidningar, sköta parken).

Filmen handlar om familjen Robinson (Carrie-Ann Moss, Dylan Baker & K'Sun Ray) som skaffar sig en egen hushållszombie (Billy Connolly, Boondock saints) trots det faktum att pappan (Baker) är livrädd för zombies. Sonen (Ray) fattar snart tycke för zombien och döper honom till Fido. Pappan visar sig inte bara vara rädd för zombies utan även en dålig make och far, så mamman (Moss) och sonen inser snart att de har mer utbyte med Fido än med pappa och när Fidos halsband börjar glappa är grunden för en trevlig zombiekomedi lagd.

Men för att vara en komedi så tycker jag inte att filmen är speciellt rolig, den är lite putslustig här och var, på sin höjd. Den som verkligen höjer filmen är grannen Theopolis, skönt spelad av Tim Blake Nelson (O brother where art thou) som har en osund relation till sin pinupzombie. Nelson är för Fido vad Johnny Depp var för Pirates of the Caribbean. Nej, filmens styrka är inte det komiska, inte heller har man satsat på gore, blod och slafs snarare är det i samhällskritiken filmens storhet sitter. Det är inte svårt att dra paralleller till kommunistnoja, terroristskräck eller slaveriet av de svarta. Man har tillochmed slängt in en Hitler Jugend-likande organisation och som pricken över i:et har zombiesarna märken som starkt påminner om de davidsstjärnor judarna tvingades bära i nazityskland.

I vanlig ordning lägger man ingen energi på att förklara hur zombie-epedimien uppstått utan nämner i förbigående något rymddamm som orsak. Zombiesarna är av Romero-typ, d v s dom käkar människokött och dödas lämpligen med ett skott eller slag i huvudet. Det som gör dem unika är att de verkar minnas en del och att de förstår vad man säger. Så ska de tvunget liknas vid någon förlaga så är de närmast Dawn of the dead/Land of the dead.

Visst, sen är det alltid kul att gotta sig åt små coola detaljer i filmen som tex att man fått med den naiva tron på stora företags vilja att göra gott, som jag inbillar mig präglade epoken eller att man ser de mest hemska saker med någon slags käck Cary Grant-attityd. Hade man jobbat lite mer med grundhistorien och inte lagt allt man hade på små sköna detaljer hade betyget kunnat bli både fyra och fem, men nu känns filmens tagline: Laugh your head of, som om den vore skriven klockan 15:55 en fredag av en blind, finnig praoelev på Lionsgate.

Trailer:


IMDB
ZMDB
Anagram pictures
Läs tidigare inlägg