Omslagsstöld

Betyg 4 av 5

Det är inte svårt att förstå varför Dellamorte Dellamore blivit kult, det vimlar av coola och tvetydiga kommentarer, handlingen verkar på pappret sinnessjuk, fotot är kanon och skådespelarna är, för genren, ovanligt bra. Låt er inte luras av den gemena stölden av omslagsbilden till Pet Sematary/Jurtjyrkogården då det bara gjorts på den amerikanska utgåvan som dessutom döpts om till intetsägande: Cemetery man.

Boken (häng med nu) som filmen baseras på bygger på tecknade serien Dylan Dog (i Sverige hette den bara Dylan) som i sin tur är inspirerad av Rupert Everett som spelar huvudrollen i filmen *pjuh*.

 
Rupert Everett som Francesco Dellamorte vs Dylan Dog

Titeln är en italiensk ordlek dellamorte betyder av döden/of death och dellmore av kärlek/of love och anspelar på Francesco Dellamorte´s (Rupert Everett) bryderier med kärlek och död. Francesco jobbar på kyrkogården med den efterblivne/utvecklingsstörde assistenten Gnaghi (François Hadji-Lazaro). Problemet är att vissa av de döda kommer tillbaka som zombier efter sju dagar och Francesco tvingas skjuta dem i huvudet och begrava dem igen. När Francescos älskade, hon är namnlös och tituleras endast "she", dör och kommer tillbaka börjar det bli komplicerat och värre blir det. Filmen blandar på ett snyggt sätt komedi á la Re-animator och Evil Dead med drama och seriös zombieskräckis utan att något tar överhanden.

Som alla skräckfilmsregissörer med självaktning har Michele Soavi (upplärd under Daria Argento) lagt in en koppling till Edgar Allan Poe, nämnligen hångelscenen i benhuset (ossuary) som även flörtar med Magritte´s målning kyssen. Läs mer.

Dellamorte Dellamore är en härlig film som inte lämnar någon oberörd även om den inte är fullt lika galen som den verkar när man läser baksidan. Dock, och här höjs ett knotigt varningens zombiefinger, så är det inte en film för alla.

Tysk trailer

Den tyska versionen/Red Edition kan köpas för blygsamma 69:- på ginza men den är utan text och eftersom ljudet är ojämnt så sitter man och surnar till när man måste höja och sänka ljudet, som nån jävla wii-spelare, för att inte väcka barnen.